Gåtan ...

"Det var i slutet av Juli, gräset var fortfarande grönt trots den böljande värmen som svept fram de senaste veckorna. Det var som om blad och grässtrån kämpade emot, de sög i sig det livgivande ljuset men undvek att bränna sig. Jag satt där i de sista solstrålarna, det började sakta skymma, kvällen var varm och inbjudande.

Jag funderade, tänkte på allt som hänt de sista åren, allt jag lärt mig och hur lätt det var att glömma och förlora det igen. Hur rädslan kan hugga tag i en, leda en bort från stillheten och det medvetna, slunga ut en i ekorrhjulet igen och lämna en springade runt runt utan minsta tillstymmelse till väg ut.

Vad märkligt livet är, dess myriader av stigar och vägar, denna komplexa väv av möjligheter, val och tillfälligheter som sakta vecklar ut sig framför våra fötter vare sig vi vill eller inte.

Våra sinnen och tankar har en enorm styrka, dess kraft kan kasta oss långt bortom vårat eget syfte, när tankemönster och sinnesförnimmelser tar överhand har vi inte mycket att sätta emot, vi åker runt i mal strömmen. Det är som om vårt syfte drunknar under tankarnas virvlar och sinnenas brus. Men där finns också en tålmodighet, det inre i oss väntar, det vet att efter storm kommer stiltje, det väntar tills vi är beredda att lyssna igen.

Jag kunde nästan förnimma den där tålmodigheten där jag satt en kväll i Juli, mitt bland böljande gräs, det var mjukt, jag kände värmen i jorden genom mina kläder. Himlavalvet ovanför omslöt mig med sin oändligt rymd och tomhet, de första stjärnorna hade redan börjat bli synliga. Jag kände en inre glädje och slogs av den enkelhet, klarhet, tystnad och stillhet jag upplevde .. precis som om livets gåta vore så enkel att den nästan är omöjlig att skönja bortom dess till synes komplexa innehåll. Gåtan gäckar oss, den låter oss expandera och drar oss inåt och så utåt igen .. varje gång vi möter tystnaden och stillheten förstår vi lite mer, varje gång ökar vårt medvetande ..och i just detta finns livets yttersta hemlighet..."